Livet Via Mig

Jobbar hårt som bara den just nu! Eller ja, jag var galet trött när jag kom hem igår kväll så jag gick bara och la mig. Så sköönt! Började jobba sju idag och nu ska jag snart tillbaka till jobbet och fortsätta.

Egentligen borde jag vara ner i tvättstugan. Ni vet flytta om tvätten som hänger på tork och kolla om tvätten i torktumlaren är klar. Men det är fruktansvärt tråkigt just idag. I annat fall brukar jag gillar att tvätta. Så idag tittar jag på bilder från sommaren och hösten. Och jag saknar det. Sen tittar jag ut och suckar. Och förmodligen är jag världens tråkigaste för min hund somnade... Suck!

Idag blir en tvätt -och städdag. Och just över oss är himlen blå och solen skiner. Men från alla håll kommer det mörka moln. Suck!

Har cravings efter Marabou Mango, det tråkig är  bara att när jag köper den och tar en bit så är jag inte alls lika sugen. Varför ska jag då köpa den? SUCK!
Och egentligen ska jag alltid ha godis hemma, för då blir jag inte sugen och det kan få ligga hur länge som helst. Bara jag vet att det finns där i fall att!

Hemmets veckotidning har kommit ut med ett helt nummer med bara tips! De har en spalt som heter "Mitt bästa tips", där läsare får komma med tips. Och en tidning med bara sånt, glädjen är total! Och anledningen till att jag läser hemmets veckotidning är faktiskt för att min mamma och min mormor lärde mig det när jag var liten. Och jag kan liksom inte släppa den, vi känner varandra så väl nu! Eller något sådant i alla fall.

Sara Varga – Mitt hjärta tillhör dig är förmodligen den bästa låten som finns just nu. Länken leder till spotify.


När jag höll på som intensivast med att ta körkort upptäckte jag en ny sida av mig själv. Jag trodde att den bara var tillfällig. Men nej den har hållt i sig. Jag älskar bilar. Jag gillar att köra bil, jag gillar att se på bilar, läsa om bilar,  jämföra bilar och ja. Jag har upptäckt mitt intresse för bilar. Helt sjukt. Så nu bara för det tänker jag bjuda på en superläcker bil!

Bjuder på en bild på min lilla skrutt! Och jag vet inte varför men just kaniner (inte riktiga dock) är något han alltid försöker äta upp. Och det enda han faktiskt vill busa med! Inga nallar, inga hundleksaker slår kaniner. Undra varför? Fast än har inga kaniner dött på grund av honom. Han samlar ju på dem!

När jag ringer samtal, viktiga samtal. Är jag alltid nervös, jag gillar inte att ringa och jag avskyr att prata i telefon. Och idag har jag ringt till min praktikplats och det roliga är att jag hör hur stel jag låter. Så tråkig, stel och nervös. Man hör det, jag hör det. Och jag är lika tacksam varje gång jag blir bemött trevligt och varje gång någon är otrevlig så tappar jag lite mer av det modet jag hade innan jag ringde. Konstigt det där hur något som är obehagligt har en förmåga att bara bli mer obehagligt trots att folk är trevliga.
Jag är världens största mes när det gäller att prata i telefon och drar gärna ut på det så länge som möjligt.. Suck!

Och nu vill jag ha sommar! Jag vill ta studenten och kunna sitta ute och njuta av härliga sommarkvällar. Jag vill ta långa promenade med min lilla hund. Och jag vet. Snart är vi där. Tack och lov!

Har gjort lite nytta såhär på morgonkvisten. Eller nja, morgon är det ju förstås inte. Mera lunchtid. Och det enda jag har lyckats åstadkomma är att ringa till SuS  för min kommande praktik där. Och det enda som hände var att jag fick ett namn och ett nummer och ska ringa imorgon igen. Så okej, så mycket nytta har jag inte gjort.

Gårdagskvällen däremot bjöd på nytta och nöje. Såg en dokumentär om katastrofen i Japan och en om kärnkraftverk och radioaktivitet. Informationen behövs till ett prov jag har nästa vecka och samtidigt är det så himla intressant att det lätt klassas som nöje i min värld.

Och idag bjuder dagen på en sväng till biblioteket och lämna igen böcker och massvis med plugg!

Man kan inte göra annat än gilla, "Har du hört den förut". Finns att se här, på Svt Play!
Och fina Elsas blogg hittar ni här!

Jag sträckläste en bok igår. Vilket har varit väldigt sällsynt senaste tiden då jag faktiskt ägnat all tid åt skolan nästan. Boken heter "Bakom stängda dörrar" (klicka här för att läsa mer om den) är helt fruktansvärd och det upprör att läsa saker som det här. Men det som faktiskt upprör mig allra allra mest är ett stycke som jag tänkte citera.

"Vi var i andra fosterhem också. Bondgården utanför Drammen minns jag bäst men jag vet ingenting om det min fostermor många år senare berättade för mig: i vilket dåligt skick jag var när jag kom. Att jag hade så ont och pekade mot underlivet. Av detta minns jag ingenting.
Min fostermor grät och berättade om sina skuldkänslor för tt hon inte slog larm, inte ens gick till läkare, utan själv skötte om mina skador, fast jag var så söndersliten därnere.
Jag var fem år gammal."

Tystnaden gör mig arg. Jag såg på tv3:s "Det blir bättre" på kvällen och Morgan Alling berättade om hur en kvinna kommit fram till honom och sagt "Vi hörde hur ni skrek". Varför är man tyst? Det är viktigt att anmäla, att ta sitt ansvar.

Tystnaden gör ondast. Våga prata!

Jag nöjer mig inte med vardagslunken. Jag har sökt till universitetet, jag har valt något som inte får mig att hamna i vardagslunken. För jag står inte ut där, jag kan inte fastna, jag blir rastlös och otålig. Jag måste göra något stort, det är bara sån jag är. Jag måste lyckas med något stort. Jag respekterar allas val att bli sjuksköterska, lärare och allt vad det nu kan vara. Men det är inte jag. Jag måste göra något större, jag måste söka mig någon annanstans.
Jag måste lyckas. Jag måste göra något eget, jag kan inte göra något som någon annan redan har bestämt. Jag måste hitta min väg, mitt sätt, min glädje och min sorg.
Jag beundrar människor som Blondinbella, Elaine, UnderbaraClara och massor med människor. För här kan jag inte bli fast, i vardagslunkens sorgliga hörn. Jag ska upp, jag ska bli något stort. En dag, då ska jag visa er. Jag klarar allt, jag måste bara bestämma mig. Hitta min väg, för en dag, då gör jag det. Då hittar jag min väg och den kommer jag gå på. Och jag hoppas att det ger mig lugn, jag hoppas att min rastlöshet släpper då. Jag vill vara självständig, inte behöva leva på någon annan.

Bara ett litet hej hemifrån mig!

Hela förra veckan tog andan ur mig. Kvällarna/nätterna ägnades åt skolarbete och på dagarna var jag i skolan. helt sinnessjukt! Och jag tappade alla ord i slutet av veckan. Jag skrev och skrev och pratade och pratade. Allt för att jag ska få bra betyg och för att jag var arg över hur illa behandlade vi blev.

På torsdag var det nationella i Svenska B, den skriftliga delen. Alla skulle skriva på datorer och någonstans har det blivit fel och det trådlösa nätverket var avslaget redan klockan 8.00 och vi kom in 8.20. I samma klassrum som oss satt öven  sex elever från ett annat program, ett enligt våran skola lite finare och bättre program. Dessa sex elever blev hämtade och hamnade i ett annat klassrum där man kunde slå på nätverket manuellt. I sånna klassrum satt nu alla som skulle skriva nationella, utom min klass. Vi fick ingen information. Till slut runt 9.30 säger dem att vi ska börja skriva för hand, nätverket kommer igång sen så att vi skulle få renskriva på dator. Problemet var bara att alla inte hade pennor och vi fick inte gå och hämta. Men på toa fick man gå och lunch fick man äta. Och fuska på en uppsats det gick ju inte. Men penna det fick man inte hämta. Och pappret var rutat. Efter att alla fått låna pennor, färgpennor, så fick vi även randigt papper. 
Och arg som ett bi försökte jag få tag i lärare, rektorer och gymnasiechefen. För vem är ansvarig? Vem kan lova att det här aldrig mer sker? Och hur ska vi bedömas när det inte är samma villkor för oss som för dem andra? Hur mycket kommer det här att påverka våra betyg? Frågorna var många. Rektorerna gymnasiechefen var inte anträffbara. Mötte du en rektor i korridoren sprang dem i väg, alla kände igen oss. Alla visste vad vi ville.
Och jag är fortfarande upprörd, mest över hur dem behandlade oss. Som avskum. Vi kände oss så värdelösa. Och vi skulle bara acceptera, inte deras fel.

Det här med framtid är lite läskigt. Ja, ni vet att inte veta. Hittills har man vetat. Först är det dagis, efter dagis kommer sexårs och sedan kommer lågstadiet som är en port in till mellanstadiet, som sakta men säkert tar dig till högstadiet som sedan leder dig vidare till gymnasiet. Och sedan ska du stå på egna ben.
Ja, jag har ju vetat att dagen då jag ska söka vidare till universitetet kommer en dag. Men inte såhär fort. Helt plötsligt var det bara dags.
Och ja, jag vet att man kan jobba innan, men tänk för att jag inte vill det! Jag är rätt så beslutsam ibland, men samtidigt har jag världens beslutsångest. Men jag tror att vi alla överlever det. Och så hoppas vi att jag faktiskt kommer in på det jag sökt. För jag kommer klara det, vad det nu än är som jag sökt. Jag löser det då.
Nu tar vi och slutför gymnasiet, jobbar en sommar och sedan tar vi universitetet som det kommer, är det otrevligt mot mig är jag otrevlig tillbaka och så vidare.
Men nej.  Nu slutar vi tänka på den lite läskiga framtiden och det där läskiga med att bli vuxen. Nu gör vi det vi ska och så känns det bättre tror jag, hoppas jag.

Jag tänker alltid att alla som är 20 år och äldre är så himla mycket äldre än mig. Att dem liksom är vuxna nu, dem flyttar hemifrån, går på universitet, skaffar jobb osv. Och sen slår det mig att jag är 19 och nästa år fyller jag 20. Jag har sökt till universitet, jag har redan hunnit bo hemifrån en sväng. Jag jobbar. Och shit. Jag är där jag också. Dem är inte så gamla, dem är inte så mycket äldre än mig. Jag blir lika förvånad varje gång.
Tänk så gammal jag är ändå. Och nyss var jag tolv, så känns det i alla fall. Men jag är glad ändå, för jag vill ju bli äldre. Förändring är något att välkomna in i livet, ingenting att tacka nej till.

Ska sådära lämpligt efter att ha varit hemma i fem dagar slänga in ett inlägg här om att jag är hemma! :D
Hade tre väldigt fina veckor och nu är det mindre fina veckor framför mig. Mest plugg och så har jag hunnit bli sjuk, hur kul är det liksom. Just nu när jag är alldeles trött och slut hela tiden då infinner sig all inspiration till klänningar!
Så fort jag orkar ska jag ut på tygjakt och sen ska jag sy. För det är ju så himla trevligt att sy :)



En liten del av Bray där vi fick göra våran praktik :)