Livet Via Mig

Och den vita snön ligger kvar och i radion spelas en gammal låt. En sån som var med i melodifestivalen för hundra år sedan, som man kan, utan till. Och man sjunger med och hoppas att ingen hör och ser. För egentligen skäms man, men på något vis är låten bra ändå. Men man skäms. Men svensk som jag är så är jag en medelmåtta och jag lyssnar på musik som är pinsam när ingen vet. För vi pratar inte om det. Hellre tyst än konstig. Även fast vi alla är konstiga så länge vi är oss själva. Men någonstans tappar vi oss själva för ett svenssonliv. Inte bryta upp, inte göra annat, var som alla andra, du är ändå inte bättre. Vi lär oss det. Från början. Och grunden är inte fel. För alla är lika viktiga och lika bra. Men alla kan inte spela fotboll, alla kan inte sjunga. Man får inse sina begränsningar. Man ska testa allt, men jag kommer aldrig bli hockeyproffs i NHL. Men jag är lika bra för det. Människorvärdet är samma för mig oavsett om jag är berömd eller inte. Och snart kommer julpyntet vara på plats, snart är första advent. Snart. Jag tycker om vintern, men helst utan snö. Jag älskar julen, men helst utan all stress och press. Och jag pyntar med glädjen, jag bakar med glädje, jag lagar maten med glädje. För om inte glädjen finns där vad är då meningen? Livet blir inte bättre för att det finns mat i mängder om ingen kärlek och glädje finns där. Gör det du orkar och gör det med glädje. Då får du glädje av livet.