Livet Via Mig

Det här är en sån här dag då jag önskar att jag slapp ha praktik.
Jag vill fara till min pappas jobb och julpyssla, för visst är jag bara 12 år fortfarande? 5 år kanske är mer korrekt. Men något i den stilen i alla fall. Så nu kan jag inte fara och julpyssla. Jag tänker köpa egna saker och sitta och pyssla själv här hemma. Jag har bara tusen saker jag ska göra först innan jag hinner pyssla.
Och nu tänker jag klä på mig och göra allt jag måste göra för att ingen ska tuppa av när dem ser mig.
Sen tänker jag göra pepparkaksdeg, den ska få stå till på måndag morgon eller till imorgon eftermiddag. Jag vet faktiskt inte än.
Sen tänker jag städa. Eller städa och städa vet jag inte. Hänga in alla nytvättade kläder i garderoben.
Helst av allt vill jag bara gå och köpa tyg och sy. Ja, förstå så mycket roligare än all praktik i världen. Usch. Nej, nu ska vi vara glada. 
Det är ju trots allt snart jul och idag ska jag få julpynta på min praktik!

Är livrädd för att köra över någon eller krocka varje gång jag kör bil. Helt sjukt egentligen. Jag har ju bara kört sen jag var sexton, det är ju bara två år. Men ändå. Så egentligen skulle jag vilja varna alla människor och be dem låsa in sig. Men vad är oddsen att JUST JAG skulle krocka. Speciellt när man är på en parkeringsplats där det bara står tomma, ensliga, ensamma bilar. Den måste vara typ NOLL. Seriöst. Dagens körlektion fungerade bättre. Undrar om det beror på att jag hela tiden sa att det där var bra gjort. Seriöst. Min första parkering var perfekt. Allt var perfekt, det fanns ingenting att anmärka på. Problem uppstod dock då han berättade för mig hur man ska tänka. VADÅ TÄNKA? JAG KÖR JU. Min hjärna är förmodligen inte gjord för att jag ska tänka. Nej, gör det bara liksom.

Och för övrigt kör jag tydligen fort när jag parkerar. Ja, tant Petra kör tydligen fort då. Men aldrig annars. Jag har inte hittat gaspedalen liksom.

Jag använder hårnålar. Varje dag faktiskt. Problemet är att jag glömmer dem i håret och vaknar och har en hårnål i huvudet eller hittar dem när jag duschar eller något annat fantastiskt.
Ett annat problem är att jag tappar bort dem. Jag hittar dem överallt. Duschen, sängen, under sängen, under datorn, i badrummet, på sminkbyrån, på tv:n, i byxfickor, i morgonrocken. Ja, praktiskt taget ÖVERALLT.
Jag blir tokig. Jag måste ha dem för annars kan jag inte sätta upp håret. Men dem behöver inte försvinna, glömmas bort eller hittas överallt. Det skulle finnas en manick som drar åt sig alla hårnålar och håller koll på dem åt mig för jag är tydligen inte kapabel till att hålla koll på dem. Suck.


Men jag gillar julen. Så jag är glad ändå.

Eller snart är den här.
Jag gillar julen och på grund av praktiken så jobbar jag hela helgen. Så jag har julpyntat idag. Åh, jag älskar det. När jag ändå hade symaskinen framme så sydde jag en klänning av en för liten klänning och en tröja. Mycket trevligt!
Och egentligen orkar jag inte skriva. Men jag gör det ändå. Och imorgon då ska jag faktiskt ha min fjärde körlektion, kanske att jag också lyckas ta körkortet någon gång. Man vet aldrig.

Idag är jag tacksam och oroad.

Jag undrar vad som hänt med människor som behandlar andra illa. Människor i en beroendeställning som blir utnyttjade. Varför behandlar man andra människor illa? Ibland tror jag att människor som behandlar andra illa själv har eller har haft det väldigt jobbigt. Men sen blir jag motbevisad och jag undrar om det kanske bara är en undanflykt, en anledning till att dem just behandlade någon illa. En bortförklaring som är helt okej. Kanske, jag vet inte om jag är helt ute och cyklar. Men även om man har det jobbigt måste man behandla andra väl. Det finns så många som har det jobbigt varje dag, så många som varit med om jobbiga saker och ändå är snälla och trevliga.
Kanske sitter det i det som vi kallar för social kompetens. Utan den så kanske du inte kan vara trevliga och snäll. Men vars kommer den sociala kompetensen från, gener, omgivning, inifrån, Gud? Vars kommer den ifrån då och kan det verkligen hänga bara på den.
Jag blir så förvirrad. Jag förstår inte hur man kan vilja en annan människa något illa, hur man kan skada andra människor så otroligt mycket. Det förstår inte jag, det går inte in i mitt huvud. Jag blir illamående när jag ser det och något som gör mig ännu mer illamående är när det får fortgå. När ingen sätter stopp.
Glömmer man bort att alla är lika värda eller är man för "feg" för att våga säga ifrån? Vad är det som gör att folk inte vågar säga ifrån. Det är så viktigt att göra det, så viktigt att våga, ha civilkurrage. Man mår så mycket bättre om man vågar säga nej, sätta ner foten.
Hur mår man om man inte vågar det?
Jag blir rädd, illamående och det gör ont i mig när jag ser någon fara illa ut och ingen gör någonting. Jag vill bara ge en stor kram till alla människor som fara illa, visa att det finns folk som bryr sig. Det gör ont i hela mig när jag läser nyheterna. Så många som far så illa och jag vill bara hjälpa alla, men hur gör man det? Hur hjälper man alla i hela världen?


Och idag är jag tacksam för alla fina människor i min närhet, över att det finns människor som alltid ställer upp för andra, att jag har tak över huvudet och mat för dagen, att jag finns och lever, att jag lever i Sverige och inte i ett krigsdrabbat land. Idag är jag tacksam för allt som finns att vara tacksam för.
Tack för allt Gud, utan dig så hade jag inte haft någonting!

Känner att jag egentligen är alldeles för trött för det här.
Ni vet dator, skriva, prata och allt det där.
Och kanske att jag kommer med ett vettigt inlägg imorgon för jag slutar två då. Så jag kanske är pigg och glad till skillnad från vad jag är nu.

Jag måste vara en av dem sämsta i min närhet på att använda dator och telefon. Åh, jag orkar bara inte vara anträffbar 24/7. Jag står inte ut med det! Jag måste få lite lugn och ro. Världen går faktiskt inte under för att min telefon och dator är avslagen ett tag, nej den gör inte det. Snarare mår den bättre för då går det inte åt lika mycket energi. Och alla dessa tekniska prylar som finns som alla vill pracka på mig och jag känner bara NEEEJ LÅT MIG SLIPPA! Förstå att jag vill kunna ringa och skicka sms med min telefon, det räcker. Och visst hade det varit skönt att inte ha någon mejl att kolla eller så. Bara få slippa alla måsten och krav. Jag kollar nästan aldrig min mejl, jag läser bara de mejl som faktiskt kommer från någon som jag vet vem det är. Inga från okända avsändare, ingen reklam. Nej, bara från kända människor faktiskt.
Och jag har praktik nu. Och jag har tystnadsplikt så vi skippar allt om min praktik. Jag är där i alla fall.
Imorgon blir det att köra lite bil på körskolan, man måste ju göra det också. Sen så får jag boka in nästa lektion och sånt. Har ju schemat klart för 5 veckor framåt så det är bara att boka eftersom.
Och nu tänker jag gå ut med hunden, sen ska jag ställa väckarklocka och stänga av telefonen och sova. Jag orkar inte med min telefon. Nej, jag gör faktiskt inte det.

Har haft ett helt fantastiskt veckoslut!

Fredag;
Körlektionen gick helt okej. Den duger så att säga. Sen sprang jag till skolan för möte om Irland, kommer dit med andan i halsen och har ett samtal med Gun och Anita.
A: Ni kommer vara borta tre teoriveckor, tror du att du klarar av att ta igen det?
P: Ja, det löser jag nog på något vänster, före, under och efter.
A: Bra, det tror vi med så du får fara!
Så lät det när jag fick reda på att jag skulle fara. Sen frågade jag ungefär tio gånger om dem inte ljög. Och där trodde jag även att dagen inte kunde bli myckte bättre. Men jag fick tillbaka ett prov med ett hyfsat resultat och kvällen tillbringades med mysiga människor. Skrattade så mycket att jag hade träningsvärk även dagen efter. Det var sjukt roligt!

Lördag;
Blev väckt strax före åtta av telefonen. Bemmaningsenheten, jag sa att jag kunde jobba efter typ 6 timmars sömn. Var trött och sliten hela dagen men jobbade till halv tre i alla fall. Sen precis när jag kommit hem så kom Nicola och Frida och Niklas. Så var dem här hela kvällen och jag somnade i soffan runt elva.

Körlektion imorgon.
Möte om Irland. Tydligen ändrade planer där.
Ja, vi får väl se vad vi får ut av morgondagen.
God natt!

Trött tjej. Beger sig ut nu. Sen sängen!

Alltså suck.
Jag har massor med skolarbete att göra för att jag var sjuk två dagar. SUCK!
Och jag vill inte ta tag i det, jag orkar inte. Dessutom ska jag hinna med körkortsteorin och projektarbetet och allt annat. Suck. Ska plugga lite nu och sen lägga över bilder på ett USB minne och sen får brudarna ta över och klippa ihop allting. För jag har verkligen inte tid med det också. Men jag är ju som tur är inte ensam i gruppen så.

Har haft sista teorilektionen idag och passade på att boka första körlektionen. Fredag 11.15 då är det dags och sen är det bara att plugga sjukt mycket och övningsköra massor så att det där körkortet blir sanning snart. Så att jag snart får ett jag också. Det går bara så jävla segt känns det som. Men nu, nu ska jag ta tag i det. Har ju inte så mycket skolarbete som ska göras under praktiken så det känns lovande. Och jag hade bara ett poäng ifrån på fas B så jag borde klara den snart.  Jag måste göra det.

Det här är en fantastisk dag!
Jag är glad! Och jag har fyndat. För 30 kr hittade jag den här skönheten som jag letat efter så länge!
Åh, mitt hjärta brister, för den som säger att lycka inte går att köpa ljuger! Det här är lycka och jag har köpt den, så det så!


Visst är den fin? :D



Min nya hushållsvåg! Den ser dock lite hop sjunken ut på grund av att den ska hänga på väggen! Men ack så fantastiskt fin den är!

Jag kan sova gott i natt! :D

Idag är en underbar dag.
Vädret är fantastiskt och min kära kamera ska få jobba idag. Och jag tänker köpa julsaker på second hand, om jag hittar något vill säga. Och Buster, min allra vackraste lilla vovve han sover igen. Han är allt bra trött den dära hunden. Det jobbiga med den här dagen är att jag faktiskt måste klä på mig! Tänk vad skönt om jag bara hade kunnat gosa omkring i morgonrock hela dagen och ändå göra allt jag ska göra. Men -10 grader bjuder inte på någon promenad utomhus i morgonrock. Jag vill faktiskt inte frysa ihjäl.
Och egentligen borde jag plugga körkortsteori och städa också. Men vi får se om det är något vi orkar med idag. Eller om det bara helt enkelt är för tråkigt.

Jag vet att jag är svår. Jag kan inte förklara varför, det gör för ont. Jag kan inte släppa in dig heller. Fast jag vet. Utan dig är jag ingenting värd. Jag pratar för mycket och lyssnar för dåligt. Du har tålamod och står ut. Jag flyr och flyr. Men du fångar mig gång på gång. Och sen tappar jag fotfästet, faller, faller, faller. Men du tar emot. Och trots att jag är svår så stannar du kvar. Och gång på gång undrar jag om jag förtjänar dig. Du är bättre än mig, det vet vi båda två. Jag är fast i tankar och känslor. Jag är sällan där på riktigt, sällan närvarande. Men du står ut. Tar ner mig på jorden och jag undrar om jag förtjänar dig. Jag tvivlar på det. Jag är inte så bra. Jag vill ha avstånd och ändå närhet. Jag vill har kärlek som jag inte förtjänar. Jag vill ha skratt och gråt. Du pratar och försöker men du når inte fram. Muren är högre än du tror. Och jag förtjänar inte dig, vi vet det båda två. Men utan dig är jag ingenting värd, då faller allting i sär.

18 år och 9 månader och 5 dagar.
1 mars 1992.
Ja, farmor.
Det är väldigt länge sedan nu.
Så mycket har hänt.
Så mycket har förändrats.
Men en sak är säker.
Du är inte mindre älskad för att du inte är här.
18 år och 8 månader och 27 dagar.
10 mars 1992.
Då föddes jag.
Utan en farmor.
Men jag vet att vi ses någon gång.
För du väntade och längtade efter mig.
Jag vet att vi ses en dag.
Och tills dess.
Vila i frid farmor.
♥

Och den vita snön ligger kvar och i radion spelas en gammal låt. En sån som var med i melodifestivalen för hundra år sedan, som man kan, utan till. Och man sjunger med och hoppas att ingen hör och ser. För egentligen skäms man, men på något vis är låten bra ändå. Men man skäms. Men svensk som jag är så är jag en medelmåtta och jag lyssnar på musik som är pinsam när ingen vet. För vi pratar inte om det. Hellre tyst än konstig. Även fast vi alla är konstiga så länge vi är oss själva. Men någonstans tappar vi oss själva för ett svenssonliv. Inte bryta upp, inte göra annat, var som alla andra, du är ändå inte bättre. Vi lär oss det. Från början. Och grunden är inte fel. För alla är lika viktiga och lika bra. Men alla kan inte spela fotboll, alla kan inte sjunga. Man får inse sina begränsningar. Man ska testa allt, men jag kommer aldrig bli hockeyproffs i NHL. Men jag är lika bra för det. Människorvärdet är samma för mig oavsett om jag är berömd eller inte. Och snart kommer julpyntet vara på plats, snart är första advent. Snart. Jag tycker om vintern, men helst utan snö. Jag älskar julen, men helst utan all stress och press. Och jag pyntar med glädjen, jag bakar med glädje, jag lagar maten med glädje. För om inte glädjen finns där vad är då meningen? Livet blir inte bättre för att det finns mat i mängder om ingen kärlek och glädje finns där. Gör det du orkar och gör det med glädje. Då får du glädje av livet.

Klockan tickar i örat, tiden kryper fram men klockar tickar så fort. Och jag undrar om allting är en illusion. Snöflingorna singlar ner mot marken som till en början var höst och nu förvandlas till vinter. Är det på riktigt. Hjärtat som dunkar i bröstet när den fysiska ansträngningen är hög eller stressen infinner sig då dunkar hjärtat i bröstet ännu hårdare, ännu fortare. Med blicken i spegeln undrar jag varför jag lät allt fara iväg. Jag trivs inte i det här. Jag vill ha tillbaka min gamla kropp och jag vet. Det går inte. Men drömma får man och drömma gör man.
Renbäddat i sängen, sängkläder som luktar nytvättat, lite tvättmedel, lite sköljmedel. Håret som tar evigheter på sig att torka. Och lägger man sig ner i sängen med blött hår känns det kallt och snön känns som ett mer lockande alternativ att sova i. Tusen frågor, ett enda svar. Jag köper något som någon annan redan ägt, använt och älskat. Nu är det min tur. Äga, använda och älska. Ensliga saker som man säger att man älskar, men kan man älska en klänning, en bok eller något annat värdsligt. Kanske älskar vi saker mer än vi älskar varandra. Kanske bryr vi oss mer om pengar än om varandra. Allt har ett pris, frågan är om du är beredd att betala det priset. Om du vågar ge mer än du tar. Om du vill dig väl.

Väntar på att mina brudar ska dyka upp, egentligen borde jag röja lite här, klä på mig, sminka mig och ni vet sånt där jobbigt som ändå ska göras. Men nej, jag sitter och läser bloggar och kollar FB istället, för allt är roligare än det.
Dock måste jag nog ta tag i det nu så ingen av dem dör när dem kommer. Karin kommer dessutom tidigare typ, och jag har inte ringt till henne och sagt att vi ska vara här. Bravo, hennes buss går på tio minuter. BRAVO PETRA.

Jag vet inte vad jag har lyckats med men jag har så ont i nacken och i huvudet och är alldeles yr. Det känns inte bra... Så fort Cougar town är slut blir det kvällspromenad med hunden och sen blir det sängen.
Får hoppas att det är bättre imorgon!
Har pluggat teori idag, åh, det är så tråkigt och jag blir så less! Jag vill bara ta körkortet nu och så är allting bra! Men nej det är såå mycket man måste kunna.
Usch.
Målade naglarna under 112 på liv och död, blev en mörk lila och sedan ett tunt lager av oranget ovanpå. Ganska coolt faktiskt.
Usch, det känns som att jag vuxit fast i tv:n idag och det är inget jag tycker om!

Det här med lov är fantastiskt bra.
Jag har hunnit träffa min finafina brorsdotter och jag skulle kunna äta upp henne, även nu när hon är förkyld.
Och allt jag vill just nu är att pyssla och baka och shoppa retro grejer second hand. Garderobsbutiken är ju en klar favorit, så mycket fina grejer! Men samtidigt så känns det som att jag måste jobba lite mer, tjäna lite mer pengar innan jag kan shoppa. Och kanske att julen måste passera också.
Har hittat alla möjliga saker second hand i härlig vintage stil som jag bara viiill ha! Men det känns samtidigt som att jag har det mesta... Dock skulle väl ett par fodrade "mormors skor" inte vara helt fel. Typ sånna som finns på garderobsbutiken som tyvärr är sålda där. Men sånna ska väl gå att gräva fram någonstans!