Livet Via Mig

Sitter nu och ska försöka ge  mig på lite statistik uppgifter, givetvis får jag inte programmet att fungera, så klart att det ska gå såå bra för mig just när jag bestämmer mig. Så jag lämnar väl helt enkelt över programmet åt sig själv och ger mig in på att lösa rättsfall, allt ska ju göras. Känner mig lite omotiverad just nu, men det är så himla kul när man sätter sig ner med resten av gänget och diskuterar frågorna och får lite nya infallsvinklar!

Ibland flyter allting bara på, sådär enkelt så man glömmer bort att vara glad över att det faktiskt går bra. Men så kommer motgången, motgången som gör att man känner att allting flytit på. Motgången som gör att medgången känns fantastisk.
Så här är det att utan motgångar skulle medgångarna, flytet inte kännas lika fint. Vi skulle misströsta, sakna något och vara allmänt oroliga. Men tack och lov få vi motgång, det behöver inte vara mycket. Men vi behöver den.
För då kan vi uppskatta det fina, vi kan uppskatta våra framgångar.
Varje gång jag ser resultatet på en tenta eller resultatet på en inlämningsuppgift eller liknande då känner jag lugnet, glädjen. För jag vet att jag är ett steg närmare, ett steg närmare mitt mål, att ha en utbildning. För jag vet hur mycket tid jag lagt ner på varje uppgift, hur kämpigt det varit och det där lilla betyget som säger att jag klarade det, det gör mig så glad.

Så fokusera på det som är bra, det som gör dig glad och se alla motgångar som ett hinder som kommer visa dig hur vacker världen är när du kommer över hindret, kämpa!

Man måste se framåt. Man måste våga se framåt göra något annat, gör något nytt.
Tänk vad vi kan om vi bara slutar vara rädda, rädda för att lyckas, rädda för att misslyckas.

Jag bara pluggar och pluggar just nu. Ändrar mig stup i kvarten om vad jag ska och inte ska göra. Sån är jag. Men när jag väl hittar rätt, då ändrar jag mig inte.