Jobb
Är fruktansvärt less på att höra hur folk skryter om hur lite dem gör på sina jobb. Finns det ingen stolthet? När jag går till jobbet går jag in för att göra det bästa jag kan, visst alla dagar går inte lika bra. Men man kämpar på och jobbar ändå. Man sitter i alla fall inte och skryter om hur lite man gjort. Kom igen nu, lite stolthet!
Jag är trött som en gnu och ska snart leta upp sängen och helgen bjuder på jobb. Hade gärna varit ledig lite till, men å andra sidan är jag ledig ganska mycket nästa vecka. Äsch, det blir nog en trevlig helg!
Är dock supertrött och har ont så jag hoppas att jag somnar fort i kväll och är pigg och utvilad imorgon.
Jag är trött som en gnu och ska snart leta upp sängen och helgen bjuder på jobb. Hade gärna varit ledig lite till, men å andra sidan är jag ledig ganska mycket nästa vecka. Äsch, det blir nog en trevlig helg!
Är dock supertrött och har ont så jag hoppas att jag somnar fort i kväll och är pigg och utvilad imorgon.
Jag är jag och du är du. Utan tvivel eller med tvivel. Det vet man aldrig.
Vem är jag och vad vill jag med mitt liv?
Ja, sånt sitter jag nästan alltid och funderar på. Och i perioder tappar jag bort mig själv, glömmer bort mina värderingar och låtsas som att ingenting spelar någon roll. Fast egentligen så gör allt så ont och jag försöker glömma. Glömma att det gör ont, att det finns saker som faktiskt skadar mig. Sen ler jag, mitt allra bästa eller knäppaste leende och sen tror ni mig.
Men vet ni vad? Det gör ingenting, jag gillar nog det på något sätt. Fast jag älskar att försvinna in i mig själv och bara ladda upp, hitta tillbaka och bli den jag är och att veta vad jag står för. Och det kan jag bara göra om jag får lugn och ro, vilket nästan känns som en omöjlighet när man bor i stan. Jag ska inte bo i centrala stan, jag vill bo utanför så att jag kan vara jag utan tvivel.
Men ibland får man bara låta livet vara som det är, ta det dag för dag. För vi vet alla att det finns en plan, det löser sig. Jag vet det. Vad ni än tror så vet jag att en dag blir det bra. Så är det bara.
Ja, sånt sitter jag nästan alltid och funderar på. Och i perioder tappar jag bort mig själv, glömmer bort mina värderingar och låtsas som att ingenting spelar någon roll. Fast egentligen så gör allt så ont och jag försöker glömma. Glömma att det gör ont, att det finns saker som faktiskt skadar mig. Sen ler jag, mitt allra bästa eller knäppaste leende och sen tror ni mig.
Men vet ni vad? Det gör ingenting, jag gillar nog det på något sätt. Fast jag älskar att försvinna in i mig själv och bara ladda upp, hitta tillbaka och bli den jag är och att veta vad jag står för. Och det kan jag bara göra om jag får lugn och ro, vilket nästan känns som en omöjlighet när man bor i stan. Jag ska inte bo i centrala stan, jag vill bo utanför så att jag kan vara jag utan tvivel.
Men ibland får man bara låta livet vara som det är, ta det dag för dag. För vi vet alla att det finns en plan, det löser sig. Jag vet det. Vad ni än tror så vet jag att en dag blir det bra. Så är det bara.
