Livet Via Mig

Klockan tickar i örat, tiden kryper fram men klockar tickar så fort. Och jag undrar om allting är en illusion. Snöflingorna singlar ner mot marken som till en början var höst och nu förvandlas till vinter. Är det på riktigt. Hjärtat som dunkar i bröstet när den fysiska ansträngningen är hög eller stressen infinner sig då dunkar hjärtat i bröstet ännu hårdare, ännu fortare. Med blicken i spegeln undrar jag varför jag lät allt fara iväg. Jag trivs inte i det här. Jag vill ha tillbaka min gamla kropp och jag vet. Det går inte. Men drömma får man och drömma gör man.
Renbäddat i sängen, sängkläder som luktar nytvättat, lite tvättmedel, lite sköljmedel. Håret som tar evigheter på sig att torka. Och lägger man sig ner i sängen med blött hår känns det kallt och snön känns som ett mer lockande alternativ att sova i. Tusen frågor, ett enda svar. Jag köper något som någon annan redan ägt, använt och älskat. Nu är det min tur. Äga, använda och älska. Ensliga saker som man säger att man älskar, men kan man älska en klänning, en bok eller något annat värdsligt. Kanske älskar vi saker mer än vi älskar varandra. Kanske bryr vi oss mer om pengar än om varandra. Allt har ett pris, frågan är om du är beredd att betala det priset. Om du vågar ge mer än du tar. Om du vill dig väl.