Livet Via Mig

Jag sträckläste en bok igår. Vilket har varit väldigt sällsynt senaste tiden då jag faktiskt ägnat all tid åt skolan nästan. Boken heter "Bakom stängda dörrar" (klicka här för att läsa mer om den) är helt fruktansvärd och det upprör att läsa saker som det här. Men det som faktiskt upprör mig allra allra mest är ett stycke som jag tänkte citera.

"Vi var i andra fosterhem också. Bondgården utanför Drammen minns jag bäst men jag vet ingenting om det min fostermor många år senare berättade för mig: i vilket dåligt skick jag var när jag kom. Att jag hade så ont och pekade mot underlivet. Av detta minns jag ingenting.
Min fostermor grät och berättade om sina skuldkänslor för tt hon inte slog larm, inte ens gick till läkare, utan själv skötte om mina skador, fast jag var så söndersliten därnere.
Jag var fem år gammal."

Tystnaden gör mig arg. Jag såg på tv3:s "Det blir bättre" på kvällen och Morgan Alling berättade om hur en kvinna kommit fram till honom och sagt "Vi hörde hur ni skrek". Varför är man tyst? Det är viktigt att anmäla, att ta sitt ansvar.

Tystnaden gör ondast. Våga prata!