Livet Via Mig

Hela förra veckan tog andan ur mig. Kvällarna/nätterna ägnades åt skolarbete och på dagarna var jag i skolan. helt sinnessjukt! Och jag tappade alla ord i slutet av veckan. Jag skrev och skrev och pratade och pratade. Allt för att jag ska få bra betyg och för att jag var arg över hur illa behandlade vi blev.

På torsdag var det nationella i Svenska B, den skriftliga delen. Alla skulle skriva på datorer och någonstans har det blivit fel och det trådlösa nätverket var avslaget redan klockan 8.00 och vi kom in 8.20. I samma klassrum som oss satt öven  sex elever från ett annat program, ett enligt våran skola lite finare och bättre program. Dessa sex elever blev hämtade och hamnade i ett annat klassrum där man kunde slå på nätverket manuellt. I sånna klassrum satt nu alla som skulle skriva nationella, utom min klass. Vi fick ingen information. Till slut runt 9.30 säger dem att vi ska börja skriva för hand, nätverket kommer igång sen så att vi skulle få renskriva på dator. Problemet var bara att alla inte hade pennor och vi fick inte gå och hämta. Men på toa fick man gå och lunch fick man äta. Och fuska på en uppsats det gick ju inte. Men penna det fick man inte hämta. Och pappret var rutat. Efter att alla fått låna pennor, färgpennor, så fick vi även randigt papper. 
Och arg som ett bi försökte jag få tag i lärare, rektorer och gymnasiechefen. För vem är ansvarig? Vem kan lova att det här aldrig mer sker? Och hur ska vi bedömas när det inte är samma villkor för oss som för dem andra? Hur mycket kommer det här att påverka våra betyg? Frågorna var många. Rektorerna gymnasiechefen var inte anträffbara. Mötte du en rektor i korridoren sprang dem i väg, alla kände igen oss. Alla visste vad vi ville.
Och jag är fortfarande upprörd, mest över hur dem behandlade oss. Som avskum. Vi kände oss så värdelösa. Och vi skulle bara acceptera, inte deras fel.