Livet Via Mig

Bjuder på en bild på min lilla skrutt! Och jag vet inte varför men just kaniner (inte riktiga dock) är något han alltid försöker äta upp. Och det enda han faktiskt vill busa med! Inga nallar, inga hundleksaker slår kaniner. Undra varför? Fast än har inga kaniner dött på grund av honom. Han samlar ju på dem!

När jag ringer samtal, viktiga samtal. Är jag alltid nervös, jag gillar inte att ringa och jag avskyr att prata i telefon. Och idag har jag ringt till min praktikplats och det roliga är att jag hör hur stel jag låter. Så tråkig, stel och nervös. Man hör det, jag hör det. Och jag är lika tacksam varje gång jag blir bemött trevligt och varje gång någon är otrevlig så tappar jag lite mer av det modet jag hade innan jag ringde. Konstigt det där hur något som är obehagligt har en förmåga att bara bli mer obehagligt trots att folk är trevliga.
Jag är världens största mes när det gäller att prata i telefon och drar gärna ut på det så länge som möjligt.. Suck!

Och nu vill jag ha sommar! Jag vill ta studenten och kunna sitta ute och njuta av härliga sommarkvällar. Jag vill ta långa promenade med min lilla hund. Och jag vet. Snart är vi där. Tack och lov!

Har gjort lite nytta såhär på morgonkvisten. Eller nja, morgon är det ju förstås inte. Mera lunchtid. Och det enda jag har lyckats åstadkomma är att ringa till SuS  för min kommande praktik där. Och det enda som hände var att jag fick ett namn och ett nummer och ska ringa imorgon igen. Så okej, så mycket nytta har jag inte gjort.

Gårdagskvällen däremot bjöd på nytta och nöje. Såg en dokumentär om katastrofen i Japan och en om kärnkraftverk och radioaktivitet. Informationen behövs till ett prov jag har nästa vecka och samtidigt är det så himla intressant att det lätt klassas som nöje i min värld.

Och idag bjuder dagen på en sväng till biblioteket och lämna igen böcker och massvis med plugg!

Man kan inte göra annat än gilla, "Har du hört den förut". Finns att se här, på Svt Play!
Och fina Elsas blogg hittar ni här!

Bara ett litet hej hemifrån mig!

Hela förra veckan tog andan ur mig. Kvällarna/nätterna ägnades åt skolarbete och på dagarna var jag i skolan. helt sinnessjukt! Och jag tappade alla ord i slutet av veckan. Jag skrev och skrev och pratade och pratade. Allt för att jag ska få bra betyg och för att jag var arg över hur illa behandlade vi blev.

På torsdag var det nationella i Svenska B, den skriftliga delen. Alla skulle skriva på datorer och någonstans har det blivit fel och det trådlösa nätverket var avslaget redan klockan 8.00 och vi kom in 8.20. I samma klassrum som oss satt öven  sex elever från ett annat program, ett enligt våran skola lite finare och bättre program. Dessa sex elever blev hämtade och hamnade i ett annat klassrum där man kunde slå på nätverket manuellt. I sånna klassrum satt nu alla som skulle skriva nationella, utom min klass. Vi fick ingen information. Till slut runt 9.30 säger dem att vi ska börja skriva för hand, nätverket kommer igång sen så att vi skulle få renskriva på dator. Problemet var bara att alla inte hade pennor och vi fick inte gå och hämta. Men på toa fick man gå och lunch fick man äta. Och fuska på en uppsats det gick ju inte. Men penna det fick man inte hämta. Och pappret var rutat. Efter att alla fått låna pennor, färgpennor, så fick vi även randigt papper. 
Och arg som ett bi försökte jag få tag i lärare, rektorer och gymnasiechefen. För vem är ansvarig? Vem kan lova att det här aldrig mer sker? Och hur ska vi bedömas när det inte är samma villkor för oss som för dem andra? Hur mycket kommer det här att påverka våra betyg? Frågorna var många. Rektorerna gymnasiechefen var inte anträffbara. Mötte du en rektor i korridoren sprang dem i väg, alla kände igen oss. Alla visste vad vi ville.
Och jag är fortfarande upprörd, mest över hur dem behandlade oss. Som avskum. Vi kände oss så värdelösa. Och vi skulle bara acceptera, inte deras fel.

Det här med framtid är lite läskigt. Ja, ni vet att inte veta. Hittills har man vetat. Först är det dagis, efter dagis kommer sexårs och sedan kommer lågstadiet som är en port in till mellanstadiet, som sakta men säkert tar dig till högstadiet som sedan leder dig vidare till gymnasiet. Och sedan ska du stå på egna ben.
Ja, jag har ju vetat att dagen då jag ska söka vidare till universitetet kommer en dag. Men inte såhär fort. Helt plötsligt var det bara dags.
Och ja, jag vet att man kan jobba innan, men tänk för att jag inte vill det! Jag är rätt så beslutsam ibland, men samtidigt har jag världens beslutsångest. Men jag tror att vi alla överlever det. Och så hoppas vi att jag faktiskt kommer in på det jag sökt. För jag kommer klara det, vad det nu än är som jag sökt. Jag löser det då.
Nu tar vi och slutför gymnasiet, jobbar en sommar och sedan tar vi universitetet som det kommer, är det otrevligt mot mig är jag otrevlig tillbaka och så vidare.
Men nej.  Nu slutar vi tänka på den lite läskiga framtiden och det där läskiga med att bli vuxen. Nu gör vi det vi ska och så känns det bättre tror jag, hoppas jag.

Jag tänker alltid att alla som är 20 år och äldre är så himla mycket äldre än mig. Att dem liksom är vuxna nu, dem flyttar hemifrån, går på universitet, skaffar jobb osv. Och sen slår det mig att jag är 19 och nästa år fyller jag 20. Jag har sökt till universitet, jag har redan hunnit bo hemifrån en sväng. Jag jobbar. Och shit. Jag är där jag också. Dem är inte så gamla, dem är inte så mycket äldre än mig. Jag blir lika förvånad varje gång.
Tänk så gammal jag är ändå. Och nyss var jag tolv, så känns det i alla fall. Men jag är glad ändå, för jag vill ju bli äldre. Förändring är något att välkomna in i livet, ingenting att tacka nej till.

Ska sådära lämpligt efter att ha varit hemma i fem dagar slänga in ett inlägg här om att jag är hemma! :D
Hade tre väldigt fina veckor och nu är det mindre fina veckor framför mig. Mest plugg och så har jag hunnit bli sjuk, hur kul är det liksom. Just nu när jag är alldeles trött och slut hela tiden då infinner sig all inspiration till klänningar!
Så fort jag orkar ska jag ut på tygjakt och sen ska jag sy. För det är ju så himla trevligt att sy :)



En liten del av Bray där vi fick göra våran praktik :)

Jaha, imorgon klockan fem kommer taxin och då lämnar jag Boden för en resa mot Kallax. Sen lämnar jag Kallax för en resa mot Arlanda. Sen säger jag adjö till Sverige för tre veckor framåt!




Och efter ca 2 timmar och 45 minuter i luften så landar jag på Irländsk mark! Och då spenderar jag ungefär tre veckor i Dublin på praktik. Och förmodligen kommer jag inte blogga alls under dessa tre veckor! För jag är inte så förtjust i att släpa med mig datorn, men däremot är kameran med så det kommer säkert bilder senare!

(Första bilden är min egna, den andra är lånad av ving.)

Jag hoppas att ni har det bra i tre veckor nu så ses vi igen 1 april!

Ja, så heter den här dagen så vackert så!
Men jag är faktiskt inte alls förtjust i den här dagen. Vilket många nu säkert tycker är konstigt.
Varför ska kvinnor få ha en egen dag men inte män? Vars är jämnställdheten i det? I allt ska vi allt sträva mot att bli jämnställda, men så får kvinnor helt plötsligt en egen dag. Då måste ju männen också få en, för jämnställdhetens skull. Missförstå mig inte. Givetvis tycker jag att det är superviktigt att vi hyllar de kvinnor som kämpat/kämpar för en rättvis vardag. Självklart. MEN om vi nu ska sträva mot ett jämnställt samhälle så måste faktiskt männen också få en egen dag. Och kvinnorna som kämpat/kämpar dem behöver vi hylla varje dag.
Varje dag tycker jag att vi ska hylla både kvinnor och män som kämpar. Oavsett vad man kämpar mot. Klockan, vardagen, tristessen, krig, misshandel osv.
Förstår ni poängen?

Ja, tack till mer jämnställdhet och en internationella karldagen!

Måndag och skola.
Fast jag tog mig aldrig till skolan. Nej, jag passade på att köpa en ny jacka och vaccinera mig.
Och det där med att vaccinera sig vill jag faktiskt inte göra om. För hon som vaccinerade mig högg in sprutan i armen samtidigt som hon sprutade in allt vaccin bara sådär. Och det gjorde ont. Så in i bomben. Och jag är verkligen inte känslig på det sättet, finns inte den möjligheten när man är blodgivare. Jag snarare gillar att se nålar stickas in, fascineras kanske är rätt ord, inte gillar. Men fascineras. Men inte idag, det gjorde bara ont och jag vill skrika åt hon som vaccinerade mig för jag tror knappast att hon själv skulle vilja vara med om samma sak.
Och eftersom att jag är kunnig på det här området, eller har kunniga runt om mig. Så vet jag att det inte är så man gör. Det ska knappt kännas. Och hon som vaccinerade mig på sjukhuset hon var sjukt duktig. Det kändes inte ens.
Nej, inga mer klagomål på det här inte. Nejnej. Jag kommer beklaga mig åt mina vänner imorgon. Faktiskt.

En vecka kvar sen sticker jag! :)

I alla fall om jag vill bli hockeyproffs. Tack och lov så vill jag ju inte det.
Men i ett samhälle där vi säger att vi är jämlika, där kan bara killar leva på sitt hockeyspelande. Är inte det förbaskat orättvist? Så då är vi trots allt inte jämlika, killarna är bättre helt plötsligt. Sen ska vi kvinnor gärna leva på deras enorma löner, le och se glada ut. Vara trådsmala och vältränade, aldrig äta onyttigt. Helst ska man kunna göra en tvserie som heter något i stil med "hockeyfruar", som kan vinna priser på guldbaggegalan. Och man ska då vara den perfekta frun och det enda man gör är att se snygg ut i den där såpan. Man har massor med ungar som man inte tar hand om för det gör nannyn, man har ett gigantiskt hus med en miljard saker i som man inte städar, för det gör städerskan. Och förmodligen så är både nanny och städerskan unga utländska kvinnor med dåligt betalt.

Nej, alltså jag vill inte vara fördomsfull, men det är ju faktiskt det här media proppar i oss. Detta liv i all ära, men hur många människor kommer dit? Inte så många, de allra flesta nöjer sig faktiskt med ett jobb som betalar räkningarna och ger mat på bordet. Man ska helst inte jobba alltför mycket heller, man vill ju kunna spendera tid med sin familj, man behöver inte allt extra lyx som alla rika kvinnor har. Det räcker med en blomma ibland eller ett bad eller nya kläder. Livet är gott nog som det är, man behöver inte alla pengar.

En tanke jag har kring dessa kvinnor är Vill dem inte uträtta något? Jag vill det, jag vill lämna världen lite bättre än när jag kom till den. Dem kanske skänker miljarder kronor men gör dem något med hjärtat? Det undrar jag. För har man pengar i överflöd är det lätt att ge bort, men dem har tid i överflöd är dem inte beredda att ge bort den? Att dela med sig av sin oändliga tid? Det finns människor som inte har ett öre över i slutet på månaden, men dessa delar med sig av sitt liv, av sin tid som knappt räcker till. För att deras hjärta vill.
Vill inte rika kvinnor uträtta något, förbättre världen, ge lite av sin tid?

Det här med brandbilar, ambulanser och poliser har väl alltid fascinerat en. Idag kanske mer än förr. För i en av kurserna jag läser får man verkligen en rejäl inblick i deras arbete. Då speciellt räddningstjänsten och ambulansen. Helt fantastiskt vilket arbete dem gör...
Har varit där idag och gjort lite olika saker, tränat på att sätta på en nackkrage, stabilisera halsryggen och lekt med en massa saker från brandbilen.
Man känner sig som ett litet barn, men det är så fruktansvärt roligt och man förstår verkligen varför dem vill jobba inom det här. Man kan inte annat än älska allting. Den 31/5 har vi slutövning i denna kurs och vi vet faktiskt inte riktigt vad som väntar, men det ska bli otroligt spännande.
Och jag är himla tacksam över allt jag hinner vara med om och se. Och jag tycker att alla alltid borde få utbildning i första hjälpen och HLR. Förstå vilken trygg värld vi skulle leva i då.

Blir chockad varje gång jag loggar in här. VARJE GÅNG. För då ser jag att varje dag är det folk som är in här och vill läsa inlägg som inte finns. Inlägg som aldrig publiceras. Dåligt av mig. Och varje gång lovar jag mig själv att bli bättre och sen blir jag ändå inte det, typiskt mig.

Just nu har vi irländare på besök! Himla trevligt är det. Vi har bowlat, gått på stan, lunchat och nu finns det massor med saker som vi ska göra men inte har hunnit med än. Vilket beror på att dem kom sent i söndags. Dem blir här i två veckor till efter den här. Och en vecka efter att dem farit då sticker vi till Irland. Himla roligt ska det bli, men nervös är jag!

Och just nu försöker jag även komma fram till vad jag ska bli när jag blir stor. Eller vad jag ska göra till hösten. Och som det känns just nu blir det en treårig utbildning inom Politik och samhällsutveckling och sen får jag väl se vad det blir för inriktning på det. Fast jag är inte helt säker på att det är vad jag vill göra. Jag är ju kvinnan med beslutsångest nummer ett! Så ja, man vet ju aldrig, det svänger fort för mig.

Jag drunkar i ett hav av skolarbete! Men det är bara att bita ihop och kämpa på! Någon gång måste det ju ge sig. Och innan jag åker till Irland så ska det mesta vara borta om jag så ska plugga ihjäl mig innan.
På Irland ska jag inte behöva ha ångest över allt jag missar så är det bara.
Nästa vecka kommer våra Irländare hit, ska bli grymt kul!
Men innan dess så har jag skolarbete som sagt...
Är i alla fall grymt nöjd med svenskan som ska göras för att komplettera tre veckor. Vi ska läsa valfri roman av en modern författare och göra en recension. Så simpelt, så kul!
Jag gillar svenska. För det mesta i alla fall.
Tänker kämpa på med skolarbetet och i helgen ska jag nog köpa nå tyg och sy en kjol eller klänning eller något annat fint som jag bara vill ha för att det är mysigt!

Nu är jag en av dem.
En av alla dem med körkort.
För nu har jag också KÖRKORT!

Idag är en trevlig dag som har bjudit på skratt, allvar och massor med trevligheter.
Vi fortsätter med samma sak tills vi kryper ner i sängen!

Har gjort ingenting idag. Jag och lillebror såg tv hela förmiddagen, helmysigt! Eftermiddagen spenderades med Nicola, min finaste brorsdotter! Och nu ska jag se Bones och sprätta upp en kjol för att jag sytt fel och ja, den här kvällen kan väl inte gå fel!

Ibland är livet sådär fantastiskt! Jag har hunnit träffa fantastiska människor i helgen. Alla på en och samma kväll dessutom! Ku på en fredagkväll är en kanon start på helgen. Där träffade jag fint folk. Massor med fint folk.
Jag är en såndär som gillar att träffa folk. Men bara ibland. Jag måste få bara ensam, dra mig undan och bara vara. Få tänka, pyssla och greja på med allt möjligt.
Jag tycker om att gå på stan själv, jag behöver inte ha med mig någon. Det är nästan bättre att vara själv. Jag är social när det är folk runt mig. Jag tycker om att vara social, det är så mysigt med människor. Men på samma sätt vet jag att jag måste få dra mig undan. Slicka rent mina sår, njuta av livet, njuta av allting som Gud skapat.

Min stora stora i-landsproblem är nu det att jag vill plugga till hösten. Japp, det vill jag. Och jag tror bestämt att jag ska plugga till socionom. Men det är struntsamma vad jag ska plugga till egentligen. Mitt problem är att om jag ska plugga måste jag flytta till en större stad. Vad jag än ska bli så måste jag flytta till en större stad. Och det vill jag ju verkligen inte. Faktiskt. Jag vill bo i en liten stad och bara mysa på. Ingen större stad här inte.
Och jag vet inte hur jag ska lösa det. Men på något sätt måste det gå. Jag och Buster måste hitta ett bra sätt att lösa det här på. Så vi kan krypa tillbaka till ensamheten när vi vill. Det får lösa sig på något vis helt enkelt.